I denna intervju träffar vi vår kollega Philip Bäckmo och får ta del av hans tankar och relation till psykosyntes. Förutom författare till ett flertal böcker däribland aktuella Psykosyntes – en introduktion till teori och metod, är Philip Bäckmo Leg. Psykoterapeut, dipl. Psykosyntesterapeut, Handledare samt lärare på PsykosyntesAkademin.
Du har just släppt en bok på temat Psykosyntes. Vad betyder det för dig?
Att släppa en bok om psykosyntes är glädjande, men också svårt. Jag vet att psykosyntesen har stor betydelse för många som gått någon av våra längre kurser. En betydelse som är mer än bara teoretisk. För många är det första gången de fick en känsla av att vara hel. Då är det känsligt när någon gör anspråk på att beskriva vad som ingår i den bakomliggande teorin. Mitt sätt att förhålla mig till detta är att jag försökt skriva varsamt och troget mot psykosyntesens rötter, samtidigt som jag haft målsättningen att placera psykosyntesen i ett modernt, akademiskt psykologiskt sammanhang.
Det råder ett underskott på akademisk litteratur om psykosyntesen, vilket hämmar psykosyntesens utveckling på sikt, tror jag. Därför känns det meningsfullt att lämna ett, om än litet, bidrag till denna utveckling. Jag har i boken försökt visa på psykosyntesens likhet med andra terapier, dess psykodynamiska rötter och dess unika karaktär. Inte minst har jag försökt att ge en psykologiskt och terapeutiskt relevant bild av det transpersonella. Ett fält som är helt centralt för psykosyntesen, men samtidigt kontroversiellt och svårbeskrivet.
Men psykosyntesen uttrycks inte bara genom akademisk text, utan dess kärna förmedlas kanske bäst genom poesi, konst eller litteratur. Det viktigaste i teorin ligger bortom orden, och kan aldrig reduceras till vetenskap. Därför behövs en ständig balansgång mellan metafor och statistik, mellan vetenskap och poesi, och mellan tystnad och prat. Jag skulle därför gärna delta i någon form av konstnärligt projekt runt psykosyntesen framöver.
Vad gjorde att du valde att jobba med Psykosyntes?
Som för många av de som dras till psykosyntesen så gav den mig en känsla av att det väsentliga ges rum i teorin. Både djuppsykologi, med allt från barndomserfarenheter till omedvetna drifter och begär, till transpersonella upplevelser och utforskandet av frågor om mening och syfte. Inom psykosyntesen får hela jag, och därför också min bästa förståelse av människan, plats. Jag tror att det är den teori som gör mig till den bästa terapeuten jag kan vara.
Psykosyntesen lämnar stort utrymme för individuell anpassning till den enskilda terapeuten, vilket jag tycker är viktigt. Vi ska inte stöpas i samma form som terapeuter. Självfallet finns en gemensam grund, men ovanpå den så behöver vi hitta vårt eget uttryck. Psykosyntesen lämnar utrymme för individualitet och kreativitet, vilket ger liv och vitalitet åt arbetet.
Vad upplever du är Psykosyntesens styrka/vad uppskattar du mest med Psykosyntesen?
Assagioli beskrev det som att psykosyntesens styrka också är dess svaghet, det vill säga dess bredd och inklusion av många olika perspektiv. I detta tycker jag han hade rätt. ”Vi” (det vill säga vi som arbetar med psykosyntes som grund) kan inkludera allt från kroppsarbete, djuppsykologi, konstnärliga gestaltningar, kognitivt arbete eller biblioterapi. Det är förstås underbart och kreativt, men riskerar att ”vi” också förblir i en känsla av att vara amatörer hela vår terapeutkarriär. Vi bemästrar sällan flera områden fullt ut, utan tvingas av våra begränsningar att fokusera vår kompetens på ett fåtal områden. Samtidigt vet vi att det finns så mycket vi inte vet. Så mycket kvar att lära. Det i sig kan vara både en källa till ångest och till kreativitet.
Men samtidigt finns det inom psykosyntesen tydliga rötter i den dynamiska traditionen, och jag tycker därför (kanske kontroversiellt) att vi kontinuerligt bör återvända till den psykodynamiska teoribildningen (särskilt den relationella) och inte minst till Jung, för att hämta inspiration och kunskap.
Hur ser du på psykosyntesens framtid och potential?
Det är svårt att sia om psykosyntesens framtid. Som en gammal teori så finns risken att den ersätts av modernare varianter, om den inte förändras och utvecklas. Det gäller alla psykologiska teorier. Psykosyntesen är en integrativ teori, utan ortodox lära, så den kan följa med i tiden, förändras och utvecklas, och samtidigt finns en oföränderlig kärna. För att klara av att både utvecklas och förbli sann mot sig själv krävs att vi kontinuerligt förtydligar vilken den oföränderliga kärnan är, både i teori och levd praktik, samt att vi integrerar utveckling i forskning och teori. Vi behöver göra detta både individuellt och som kollektiv, tror jag. Det behövs flera mötesplatser för kreativa samtal, erfarenhetsutbyte, föreläsningar och inte minst glädjefylld samvaro. Den bästa psykosyntesen tror jag föds ur en gemensam ansträngning.
Jag ser på psykosyntesens potential som fortfarande stor. Inte minst behövs det upplevelsebaserade lärandet inom terapeututbildningar. Forskningen ackumulerar alltmer kunskap om vad som är en god terapeutisk relation, hur effektiva terapeuter fungerar och vilka insatser som är bäst lämpade för olika typer av problem. Men vi vet oerhört lite om hur vi ska utbilda terapeuter på bästa sätt. Min gissning är att starkt känslomässigt engagemang, upplevelsebaserad inlärning och ett relationellt fokus sannolikt kommer visa sig vara mycket viktigt. Det vill säga klassiska psykosyntesperspektiv på terapeututbildning. Det är förstås en risk att allt fler utbildare anammar vår pedagogik och gör psykosyntesen mindre unik, men det vore i så fall något positivt, tror jag.
Vad är i fokus i din verksamhet just nu?
Fokus för mig är fortsatt kliniskt arbete i min mottagning, skrivande och undervisande. Terapi är huvudspåret i min yrkesgärning, och utöver det älskar jag att skriva och undervisa. Något jag gör för lite av just nu är min nästa passion, nämligen att handleda. Jag skulle gärna få i gång ett par handledningsgrupper, men är osäker på om jag kan göra det online eller om jag är behöver resa (ännu mer) frekvent till Stockholm. Handledning är ett underanvänt ”verktyg” inom våra kretsar upplever jag. Kanske hänger det ihop med att det kostar en del, kanske med tidsbrist (många psykosyntesterapeuter har två yrken). Men jag tror också många är rädda att en handledare ska komma med pekpinnar och inte utgöra en empatisk samtalspartner gällande yrkesrollen. Det finns studier som visar att upp 96 % av terapeuter döljer delar av vad de gör i terapi för sin handledare. Det indikerar ett allvarligt, och kanske systemiskt, problem i hur vi ser på relationen mellan terapeut och handledare, och vilka som är parternas respektive roller.
Jag tänker på god handledning som först och främst en relation, precis som terapi, som utgör en källa till mening, trygghet och utveckling. Om inte tilliten finns där så fungerar ingenting. En bra handledare behöver dessutom se den unika terapeuten och inte försöka forma terapeutens praktik efter sina egna preferenser.
Hur som helst så är terapi, skrivande, undervisande och handledning min yrkesgärning, varav handledning är det jag ska fokusera en aning mer på framöver.
Jag är också en passionerat lärande människa och kommer med stor sannolikhet att fördjupa mig mer i både det djuppsykologiska och det transpersonella fältet framöver.
Vart hittar vi mer av dig?
För den som önskar komma i kontakt med mig så finns mina kontaktuppgifter på min hemsida www.philipbackmo.se
Stort tack Philip, vi ser fram emot att ta del av ditt fortsatta arbete!
Releasefest 11 maj: Psykosyntes – en introduktion till teori och metod av Philip Bäckmo