Ett historiskt perspektiv

Den första revolutionen var födelsen av psykoanalysen och djuppsykologin i början av seklet, då Assagioli som ung student presenterade sin doktorsavhandling om psykoanalys, skrev i den officiella Jahrbuch tillsammans med Freud och Jung, samt var medlem i Zurich Freud Society, gruppen av pionjärer inom psykoanalys. Idéerna om psykets omedvetna processer gjorde ett bestående intryck på Assagioli, intryck som han senare utvecklade till en mängd hypoteser som sträckte sig långt utöver gränserna för ortodox psykoanalys.

Den andra revolutionen som Assagioli deltog i var skapandet av den humanistiska och transpersonella psykologin under 1960-talet. A H Maslow var pionjär inom denna nya gren. Den huvudsakliga idén var enkel: hellre än att fokusera på det patologiska för att definiera människan (som psykoanalysen alltför ofta hade gjort), eller på den strukturella likheten mellan människans och djurens nervsystem (som behavourism föreslår), var den humanistiska och transpersonella psykologins infallsvinkel, utan att förneka de andra skolornas idéer, att lägga tyngdpunkten på organismens strävan mot helhet, på människans möjlighet till växande och vidgande av medvetande, hälsa, kärlek och glädje.

Assagiolis många kontakter och hans mångkulturella intresse har haft stor betydelse för utvecklingen av psykosyntes. Med olika intensitet och varaktighet hade han kontakt och utbyte med bl a den italienska idealisten Bendetto Croce; den ryske esoteriken P D Ouspensky; den tyske filosofen Hermann Keyserling; den indiske poeten Rabindranath Tagore; den sufiske mystikern Inhayat Khan; Zenforskaren D T Suzuki; Tibets utforskare Alexandra David Neel; psykologen Viktor Frankl, grundaren av logoterapi; Robert Desoille, skaparen av kreativa dagdrömmar; och C G Jung, både före och efter att han brutit med psykoanalysen. De här kontakterna tillsammans med ett liv av experiment och reflektioner, gav upphov till ett otvivelaktigt brett perspektiv för Assagiolis skapelse, som han kallade psykosyntes. Många bidrag i detta system är värda att nämna:

  • den mångdimensionella modellen av människans psyke, med många ”delpersonligheter” (i motsats till djuppsykologins traditionella två- eller tredimensionella struktur)
  • Självets centrala position som fokus för koordination och integration av personligheten;
  • vikten av viljan och av att vara ett medvetet centrum, kapabel att se ett syfte och välja, mitt i det som verkar kaotiskt och motsägelsefullt i livets händelser existensen av en transpersonell dimension:
  • det högre medvetandet som en källa till inspiration, extas, kreativitet, intuition och upplysning det sublimas patologi:
  • att psykologiska störningar kan ha sitt ursprung i andliga upplevelser eller i förnekandet av andliga behov
  • användandet av ett stort urval av aktiva tekniker för personlig och andlig utveckling användandet av visualisering för att utforska det omedvetna, transformera neurotiska mönster och för att vidga medvetandet;
  • idén om den naturliga strävan mot syntes och ”syntropi” (i motsats till entropi), d v s strävan mot spontan organisation av meningsfulla och sammanhängande fält i psyket.

Assagioli kallade sin teori och tillämpbara psykologi för psykosyntes därför att han menade att psyket fungerar på liknande sätt som fotosyntes; där den biokemiska processen består i att kolsyra och vatten genom ljusets inverkan omvandlas till kolhydrater och fritt syre. På samma sätt kan psykets olika, ofta motsatta komponenter, med ”ljusets”, det högre medvetandet och andligt inflöde absorberas och omvandlas till något som är mer än enbart kompromisser mellan de motsatta polerna. Ett ex: ”Intellektuellt tvivel” som en del av psyket, där motsatsen är ”dogmatism”. Kompromisspunkten är ”sunt förnuft” medan syntesen, med hjälp av ”ljus” dvs, inflöde från högre medvetandenivåer blir ”andlig förståelse”. För det terapeutiska arbetet angav Assagioli vikten av ett ”bifokalt seende”, där terapeuten ser både de utvecklade delarna i personligheten men samtidigt väljer att ana och adressera de synteser som är klientens potential. Arbetssättet kom därför att bestå i att skapa förståelse av komponenternas härkomst; bearbetning av historia men också i att stödja klientens förmåga att öppna sig för såväl nuets som oändlighetens mysterium. Därför kom hans metoder att utöver det traditionella terapeutiska samtalet också att innehålla många andra tekniker för att utforska det omedvetna, t ex bild, visualiseringar och meditation.